Jag har läst i några bloggar, och även hört sen tidigare för den delen, att julen är ångestframkallande för vissa. Att den skapar så mycket förväntningar, känslor av ensamhet, etc.
Jag älskar julen. Julen är för mig en tid för avkoppling, att vara tillsammans med familj och släkt och bara njuta. Men under förutsättning att det inte blir hets när det gäller julklappsköp (skapar stress före jul) eller julmat (dessutom gillar jag den inte så mycket). Och att det är en vit jul, i alla bemärkelser. Om dessa kriterier uppfylls, vilket de brukar göra i mitt fall, så njuter jag bara av julen.
I år ska vi fira med delar av släkten i huset på landet. Vi var där även för två jular sen, men då bodde vi i
granngården eftersom vårt hus var under
renovering. Förra julen var huset klart men då var vi i
Brasilien, så det blir premiär för oss att fira jul i nya huset. Jag längtar!
Nyår, däremot, är ångestframkallande för mig. Inte själva nyåret i sig, men nyårsfester, hetsen kring dessa och vad man ska ha på sig, all prestige och glitter och glamour. Inte min grej. Jag vill helst gömma mig på nyårsafton. Vi har fått en väldigt trevlig inbjudan till en stor nyårsfest av några vänner men tanken på själva festen ger mig magknip. Så jag tror jag smiter undan, firar bara med H eller eventuellt med några av hans syskon, hemma, i lugn och ro.
Så här har jag alltid känt för nyår. Däremot gillar jag nyårsdagen. Då plockar jag bort julen och allt det röda hemma. Och så fort affärerna öppnar går jag och köper mig en bukett vita tulpaner. Vitt, fräscht och nytt... så brukar jag inleda det nya året.
En bild från vår söndagspromenad i parken.
Tredje adventsljuset är tänt.
Vårt köksbord i julskrud.
